Putor

Förra året började jag tillverka putor själv. De senaste åren har präglats av långa ledtider, varierande kvalitet och ökade priser. Genom att tillverka själv har jag full kontroll över material och produktion, och blir helt självförsörjande på putor. Det innebär att jag inte påverkas av leveransproblem eller marknadssvängningar – och att kvalitén alltid kan hållas på en jämn och hög nivå. Det jag inte hade räknat med när jag började var att kvalitén dessutom skulle bli så mycket bättre som den blev. Putorna blev genast enklare att installera, håller justeringen bättre och blev lufttätare. Resultatet överträffar till och med premiumputor från de allra bästa tillverkarna.

Plattare putor = enklare installation

Den absolut största skillnaden är att egentillverkade putor kan göras betydligt plattare och jämnare än kommersiella alternativ, om man lägger lite extra tid på tillverkningen.

Platta putor är förstås lättare att justera mot platta tonhål. Ojämna putor är svårare att få riktigt täta och kräver mer arbete med shellac som används för att limma fast putan i klaffen. Med platta putor får du en sax som täpper bättre, håller tätt längre och kräver mindre service i längden

Kort och gott: Jämna putor håller tätt längre.

Materialval – varje lager påverkar instrumentet på olika sätt

Putor består av fyra delar: resonator, läder, filt och en kartongskiva.

Resonatorer – boostern

Resonatorn är en nit, plast- eller metalldisk som håller ihop putans lager och påverkar instrumentets projicering. Tidigare kallades den för “booster” eftersom den förstärker resonansen och påverka tonens projektion.

Jag lagerför resonatorer i olika former, storlekar och material och försöker vanligtvis matcha saxofonens originalutförande eller vid önskemål göra försiktiga moderniseringar utan att kompromissa med ton eller intonation.

Många saxofoner som kommer till mig har tidigare fått resonatorerna utbytta mot plastresonatorer eller konvexa metallresonatorer med nit. Det förändrar volymen i tonhålet och därmed även ton och intonation.

Jag installerar alltid det kunden önskar och för gärna ett samtal kring för- och nackdelar, men på många vintagesaxofoner från första halvan av 1900-talet fungerar ofta platta eller nästan platta metallresonatorer bäst.

På historiska saxofoner från 1800-talet kan jag sy ett stygn genom putans mitt istället, precis som originalet.

Modernare saxar matchas oftast bättre med större och mer konvexa resonatorer.

Varför känguruläder?

Läder finns i många tjocklekar och kvaliteter. Jag har valt att använda känguruläder eftersom det är mycket slitstarkt, tunt och har en fin struktur.

Det är mer elastiskt än andra lädertyper och samtidigt mycket svårt att riva sönder eller göra hål i.

Tidigare var jag faktiskt inget stort fan av känguruputor. Jag testade putor från flera tillverkare men blev varje gång besviken. Problemet var att de ofta var så porösa att de inte blev tillräckligt lufttäta, vilket påverkar saxofonens respons negativt.

Känguruskinn är naturligt poröst, men det behöver inte vara ett problem. Eftersom jag tillverkar putorna själv kan jag behandla lädret och göra det helt luft- och vattentätt. Lufttätt känguruläder gör saxen mer lättblåst och ökar resonansen.

Fördelarna finns kvar – nackdelarna försvinner.

Och dessutom är de riktigt snygga.

Jag föredrar en djup chokladbrun färg framför den klassiska orange tonen, men jag kan välja färg helt fritt, i samråd med kunden.

Filten avgör känslan

Filten är en viktig komponent.

Jag använder vävd filt (woven felt) med mediumhård, tät och fast konsistens. Det är framför allt detta som avgör hur putorna känns under fingrarna.

Hårda putor känns ofta för stumma och låter mycket när de stängs mot tonhålen. Mjuka putor kan istället upplevas svampiga.

Kartongen – den oväntat viktiga detaljen

Kartongen är viktigare än man först kan tro. Jag blev själv förvånad över hur viktigt just kartongen är.

Den avgör både hur putan känns och hur lätt den är att installera.

Olika saxofoner, märken, modeller och årgångar behöver olika tjocka putor.

De flesta putor på marknaden säljs bara i en enda tjocklek och några få tillverkare erbjuder två alternativ. Nu kan jag välja exakt den tjocklek som passar saxofonen, utan att behöva kompromissa med shims eller orimligt tjocka eller tunna lager shellac.

En detalj som gör stor skillnad är att använda en något mindre kartong än filtens diameter. Då får putan en avsmalnande profil och en skarpare kant, vilket gör installationen enklare – särskilt på tonhål där marginalerna är små.

Kartongens tjocklek avgör putans tjocklek, men om man vill behålla samma känsla mellan olika tjocklekar behöver man även anpassa kartongens densitet.

Spelar det någon roll för mig som saxofonist?

Ja, du som saxofonist får en saxofon som täpper bättre, blir billigare att serva eftersom putorna enklare rengörs och justeras och inte minst att saxofonen får bättre respons.

Putorna är plattare, lufttäta, vattentäta och tåligare än de kommersiella alternativen.

Glöm inte färgen också… en lyxig onödighet

Eftersom jag tillverkar putorna själv kan vi också välja färg.

Jag kan exempelvis matcha de röda putorna som Dolnet och vissa Keilwerth hade, eller de gröna putorna på Grassis ”Jade model”.

Vill du ha vita putor till en 1800-talssax – kanske rent av en Adolphe Sax – går det också att lösa.

Målet är enkelt: att tillverka putor som tar fram det bästa av instrumentet, håller länge, är lätta att arbeta med och samtidigt bevarar instrumentets originalkänsla och spelbarhet.

Så här kul kan man ha det i en enmansverkstad.